Många av oss kämpar med oro i vardagen – för framtiden, jobbet eller våra barn. Dalai lamas visdom om att släppa oron och hitta inre lugn har inspirerat människor världen över. Men vad händer när man själv försöker leva efter dessa ord i praktiken? Här delar jag en personlig upplevelse som visar att avsaknad av oro inte är detsamma som att inte bry sig – tvärtom kan det vara en styrka.
Dalai lama och visdomen om oro
Dalai lama är den högsta andliga ledaren inom den tibetanska buddhismen och en symbol för tibetansk nationell identitet och självständighet. Den nuvarande Dalai lama, Tenzin Gyatso, har dessutom inspirerat miljoner människor genom sin ständiga strävan efter en fredlig medelväg i relationen mellan Tibets exilbefolkning och Kina.
Hans tankar har berört människor över hela världen och hjälpt dem att hitta inre frid i en annars hektisk vardag. Häromdagen råkade jag på ett av hans citat som löd:
”Oroa dig inte. Antingen kommer det att lösa sig och då finns det ingen anledning att oroa sig, eller så kommer det inte att lösa sig och då kommer oro inte göra någon nytta.”
Dalai lama
I kommentarsfältet såg jag att många uttryckte en önskan om att kunna leva efter dessa visa ord. När jag själv läste citatet tänkte jag: ”Precis så här tänker jag också.” Och det är faktiskt sant.
När lugn uppfattas som likgiltighet
Självklart finns det situationer som oroar mig, men ofta känner jag ett inre lugn. För när något kanske händer, något jag ändå inte kan påverka, vad skulle det hjälpa att gå runt och oroa sig? Tvärtom tror jag att oro gör oss mer stressade – kanske till och med apatiska – så att vardagen slutar fungera.
Photos by
Photo 1 by EYÜP BELEN on Pexels.com; Photo 2 by Tim Gouw on Pexels.com; Photo 3 by Kasuma on Pexels.com; Photo by Bogdan Dirică on Pexels.com
Men det lustiga är att människor ofta förväntar sig oro. När någon inte reagerar som förväntat, kan det lätt tolkas som att personen inte bryr sig.
Jag minns en händelse som verkligen satte detta på prov. Vi var i en sommarstuga vid havet tillsammans med några vänner och barn. En morgon upptäckte vi att min tvåårig pojke hade försvunnit. Situationen blev snabbt panikartad. Och när jag höll lugnet uppfattades det som om jag inte brydde mig.
Jag fick höra att jag var en dålig mamma som borde ha reagerat starkare – tänk om han hade hamnat i havet! Men i mitt huvud var det scenariot det sista alternativet. Jag tänkte snarare: ”Okej, han är ute någonstans, kanske på utedasset eller på ett äventyr. Vi går ut och ropar.”
Det dröjde inte länge förrän vi hittade honom. Han hade smugit in i stugan bredvid, där våra släktingar bodde. Där satt han nöjd vid frukostbordet, med en bit rostat bröd i munnen och ett glas mjölk i handen. Han hade inte hamnat i havet – men efteråt blev vi alla mer noggranna med att låsa dörren, för visst kan olyckor förebyggas.
Att förebygga i stället för att oroa sig
Den här händelsen fick mig att reflektera över hur starka våra sociala normer är kring oro. Att inte oroa sig över allt som kanske kan hända betyder inte att man inte bryr sig. För mig är det tvärtom en styrka.
Att hålla lugnet gör att man kan observera situationen och agera klart och tydligt. Och om det värsta faktiskt skulle hända – då får man hantera det när det sker. Det betyder inte att man är passiv, utan att man väljer att förebygga och agera när det behövs istället för att fastna i oro.
Oftast händer ändå inte det värsta.
Vad tänker du om Dalai lamas ord om oro – är det något du själv försöker leva efter?
Lämna ett svar